large

 

Ibland är det svårt att förstå vissa saker. Varför folk mår som dem mår eller gör som dem gör. Precis när jag kommit hem idag efter en lång men fantastisk dag fick jag ett samtal av min bästa vän, ett samtal som man aldrig vill få men är allt för bekant numera. Hon ringde och sa att vår andra barndomsvän åter igen försökt ta sitt liv och ligger inne på SÖS medvetslös…

Det är svårt att veta vad man ska säga eller göra, det var ca 6 månader sedan vi var där sist en hel natt och bara satt och väntade, super oroliga, ledsna över vad som hänt och vad som skulle hända. Vi lämnade inte hennes sida från de ögonblicket hon kom in på SÖS från det hon kom ut. Men idag blev det inte så.

Jag sa redan då att sker detta igen kommer jag att ta avstånd då det blir för tungt att ta med sig, man känner sig hjälplös som en vän och man går med en ständig oro i kroppen om att man ska få det där ”farväl” sms:et, att något ska ha hänt henne. ja, en ständig oro.

Denna gången fick ingen av oss ett sms, hennes mamma kontaktade min kompis via sms och berättade vad som hade hänt och 2 timmar senare efter att ha pratat med sina föräldrar och sambo ringde hon mig och berättade vad som hade hänt. Ingen av oss är där idag men vi väntar fortfarande på svar från hennes mamma om hur hon mår och om hon kommer få stanna på ett rehabiliterings hem för att bli helt bra igen. Något hon verkligen skulle behöva.

Den senaste tiden har hon varit genuint glad. Även om hon säger att hon mår bra ser man tydligt när hon menar det och inte menar det. Något vi själva måste inse är att man inte kan hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv eller ta emot hjälp. Det är super svårt att stå vid sidan och se på när någon tynar bort och denna gång känns som ett riktigt svek mot oss båda. Det är sjukt sorgligt att någon känner att den vill ta sitt eget liv, att det inte finns någon annan utväg. Speciellt när så många av problemen som varit underliggande tidigare äntligen börjat lösa sig. Att då göra ett nytt försök är ett tydligt rop på hjälp.

Det dödade väldigt mycket av min och min väns kväll. jag ska ringa henne nu då jag inte hört något från henne om hur läget är på SÖS. Man är orolig, ledsen, arg och besviken även om man försöker intala sig själv att det inte är ens eget fel och att man tyvärr inte kunde ha gjort något åt det. Det hade hänt iaf vare sig man vill det eller inte. Det är sjukt svårt att prata om psykisk ohälsa, det är ett känsligt ämne för många och även mig som mått väldigt dåligt psykiskt sedan tonåren. Jag har dock aldrig gjort ett seriöst försök att ta mitt liv eller velat det, jag har skadat mig själv som rop på hjälp men jag skulle aldrig, även då aldrig vågat ta mitt liv.

Ett liv är något vackert i allt elände. Något man fått från någon som älskar en över allt annat. Det är något sjukt dyrbart, något fint och något vi alla borde vara rädda om och tacksamma för. Mina tankar går till min vän, jag hoppas att hon kommer fixa detta och snart kommer att omvärdera sig själv som vi andra ser henne, världens finaste tjej <3

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>